1 december 

1 december och det är world AIDS day. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om patienter som passerat vidare i detta sjukdomsförlopp, men jag vet också att det alltid skulle vara någon som fattar vem jag skriver om och även om det gått många år så har jag tystnadsplikt.

Men utan att rubba min tystnadsplikt så kan jag berätta att det är just en mycket nära väns bortgång i AIDS som fick mig att bli medium. Jag jobbade visserligen inte på Sahlgrenska under den tiden så jag har ingen tystnadsplikt utifrån det. Han var som en lillebror för mig och hans sjukdomsförlopp tog mig hårt. Alla sa att jag var så stark och jag levde verkligen upp till att vara stark. Så när han bad mig gråt med mig, så skulle jag vara stark och väntade med att gråta tills jag kom ut i korridoren. Många år efter hans bortgång förstod jag att gråt med mig betydde, dela min sorg med mig. Önskar så innerligt att jag gråtit med honom, men han har lärt mig att jag inte kan bära någons sorg men jag kan dela den med dem som sörjer. ❤

Några år efter hans bortgång så kollapsade starka jag, som egentligen inte hade något större intresse av att vara kvar här. Framförallt förbannade jag Gud som tagit min lillebror, fastän jag började tappa min tro som alltid funnits där.

Min vän hade lovat att visa tecken från andra sidan till mig, men jag såg inga tecken så jag började även tappa min tro på att livet var evigt.

I samma veva som jag själv hade kollapsat så gick några vänner till mig till ett medium. Jag som alltid varit andligt intresserad bokade in en tid och den första som kom var min vän. Han berättade då via mediet att han knackat ovanför min säng varje kväll jag gick och la mig. Visst hade jag hört knackningarna, men inte förstod jag i min sorg att de kom från andra sidan. Trodde i min enfald att det var mina grannar och undrade mest varför de spikade i väggen varje kväll när jag gick och la mig, oavsett vilken tid det var. Alltså hade han i flera år försökt nå mig varje dag, men att jag inte förstod.

För anledningen till att jag ville bli medium var att betala tillbaka det som mediet tillsammans med min vän givit mig - de gav mig livet och min tro tillbaka. Han var sen en trogen följeslagare genom min andliga och mediala utveckling. Idag kommer han inte så ofta till mig, men kommer då och då genom elever på lektioner. Så han är på så sätt en del av min andliga resa fortfarande fast det nu är 27 år sedan han gick över till andra sidan.❤

Tack fina Tommy och Annika Oona Adriansson. ❤

Namasté
Hasse Nyander