Betrakta – utan att bedöma

Betrakta – utan att bedöma

Det är minst 15 år sedan jag börja utöva denna övning i att betrakta nuet och det som hände runt mig utan lägga någon värdering eller bedömning i det. Denna övning var även tränings som ingick i min meditationskurs – Andens meditation.

Våra hjärnor är skapta för att leva på savannen och där kunna bedöma situationen för vår överlevnad, till exempel uppmärksamma faror eller risker. Men de flesta av oss lever idag i sådan samhällsbild så vi tvinga att notera massor hela tiden och eftersom hjärnan är inställd att bedöma för vår överlevnad så gör den även det hela tiden. Vilket är ganska tröttsamt för hjärna och en del blir helt slut efter till exempel en shoppingrunda på stan, eller efter ett arbetspass, etcetera. För en del går det så långt så de blir hjärntrötta. Själv har mest övat upp denna förmåga för att inte insupa all information som man drunknar i sammanhang som till exempel när jag rör mig i stadsmiljö och har förmågan att mer eller mindre stänga av min hjärna när den behöver vila. Så när någon frågar såg du det? Så blir ofta mitt svar nej, för jag registrerade det inte ens. Däremot när jag vandra i skogen kanske jag vill uppleva allt och se var enda lite blomma längstigen. Öppnar då upp mitt sinne till att öppna och se allt – fokus inställt på att uppleva. Jag är helt övertygad om att vi kan träna upp vårt sinne till detta och bli mer eller mindre skickliga på det. Ibland funkar det bra för mig personligen, viss dag mindre bra. That´s life. ❤️

Övningen går ut på att man betrakta/noterar det som händer runt en utan att lägga någon värdering eller bedömning i det. Man kan tillexempel sitta på en parkbänk och notera allt som finns och sker runt en, utan att lägga någon värdering eller bedömning i det hela. På Andens meditation fick eleverna när de gjorde övningen går runt i mitt rum och titta men de fick inte lägga någon värdering eller bedömning, typ att något var vackert, fult, etcetera. Denna övning och träning kan man göra i princip var man än befinner sig, ju mer rörelse och intryck ju större utmaning. Själv var mitt bästa övningstillfälle då jag gick på löpbandet uppe på Sats och tittade ut på Landalatorg med all dess liv och rörelse. Hur lätt det är att tankarna får iväg i åsikter och bedömningar om det mesta. Men jag måste skryta att jag med tiden blev ganska bra på att iaktta utan ha minst åsikt eller bedömning – jag noterade endast det jag såg.

Jag tycker egentligen inte om att varken ta foton eller bli fotad då jag ligger sjukhus, än mindre lägga ut det på Facebook. Gjorde visserligen två undantag denna gång då jag låg inne, men gjorde snapchat och la ut så det blev lite lättsammare. När man ligger på thorax så skriver de dagbok, för att man ska kunna läsa efteråt, för ofta är inte minnet med helt med när man varit i narkos eller är väldigt svårt sjuk. Så jag tänker bjuda på en bild som togs dagen innan julafton då en av sköterskorna erbjöd sig att tvätta håret på mig, så att jag på så sätt skulle få känna mig lite fräschare, hade inte kunnat duscha på ett tag eftersom de opererat in min heartmate. Under tiden passade den andra sköterskan på att ta kort som jag fick med mig när jag lämnade thorax. Uppskattade inte bilderna utan sköt dem bara tillbaka i kuvertet igen. Vill inte matas med de sämsta dagarna som många gör och blir till sin sjukdomsbild, utan jag vill se till nuet och sedermera se framåt. Jag är inte ute efter någon medömkan, vilket är den värsta energi jag vet. Däremot tycker jag fotot ger en bra indikation på hur svårt sjuk jag var och eftersom det var först när jag började återhämta mig och var piggare som jag började delge mina tankar, känslor och insikter på Facebook igen. Fotot från thorax ligger längst ner då jag inte kunde få in den i texten här.

Nog för sköterskan var maskerad i sitt munskydd och visir, men kände ändå att jag ville måla över hennes ansikte. Vet inte om man uppfattar hur mycket sladdar och maskiner jag är uppkopplad till, men när jag kom ner till HIA igen och kunde röra mig mellan sängen och fåtöljen, så fick sköterskorna trassla isär alla sladdar varje kväll när jag skulle sova. Fattar inte att de kunde bli så hoptrasslade på de få metrarna som jag rörde mig.

Har noterat att när jag blir riktigt sjuk hamnar jag i detta tillstånd av mig själv. Varken bedömer eller värdera situationen utan bara är i den. Tror inte det beror på att jag övat på det utan att det är för mig ett naturligt tillstånd att gå in i när jag är i dessa lägen. Vet inte om det gäller alla, men det kanske är fler som varit riktigt sjuka kan känna igen sig i detta. Jag inser också hur jag lämnar över mig och har full tillit till dem som vårdar mig, som om jag för stunden inte bar på något ansvar. Det är säkerligen också en orsak till att jag kan släppa att värdera och bedöma. Släpper allt, helt enkelt kapitulerar inför tillståndet omedvetet. Vilket jag tror ger ett vilsamt läge för återhämtningen, jag spar på mina krafter till det som är allra nödvändigast för mig – att läka. Slösar dem inte på onödigt som stress oh oro. Sen är det stort plus att jag känner mig omhändertagen av något större och vet att allt kommer bli som det skall blir. Ska jag överleva så gör jag det, är det dags att lämna jordelivet är det inget jag kan påverka så att det inte ske. Ske Guds vilja heter det, men jag tror det innebär ske min vilja då vi alla är en del av den gudomliga kraften. Allt eftersom jag blir friskare kommer mitt bedömande och värderande av situationen tillbaka som en naturlig del av min personlighet. I detta läge tror jag dock att jag har stor nytta av den träning jag gjort. Som jag ser det är det inte en förnekelse av situationen. För jag är väl medveten om den och har i dessa lägen fällt många tårar, samt gråtit mig till sömns. Men jag tillåter mig inte att bli fånge i mitt eget bedömande och värderande – låter inte den ta över för att styra mig och min tillvaro. Det är JAG som styr vad jag känner och tänker, JAG är inte mina tankar. Är helt övertygad om att detta är en stor del i att jag alltid tycks återhämta mig bättre och snabbare än någon förväntar sig. När jag var på mitt första återbesök på hjärtmottagningen, så mötte jag en hjärtsköterska som jag hade ganska mycket att göra med under 2008/2009. Hon är lite små butter och sträng som en viss årgång äldre sjuksköterskor är. Lite i sin buttra ton konstaterade hon. Att ja du brukar ju återhämta dig snabbt ett sätt för henne att delge mig att hon såg min till frisknade. 2008 sa hon till mig att livet aldrig kommer bli det samma igen, vilket blev för mig livet kommer aldrig bli riktigt bra igen. Blev vansinnig och gick hem starkt besluten om att livet skulle bli bättre än förut. Så utan att hon visste det peppade hennes ord mig till att kämpa mig tillbaka. Ibland undrar jag om allt detta kämpande är värt det. För det mesta kommer jag fram till att det är det, för jag är inte klar med livet ännu och fortfarande så mycket att ge som jag ännu inte hunnit. ❤️

Ett ganska så intressant exempel på detta att bara vara i situationen är då jag första gången fick åka upp till thoraxintensiven för mitt hjärta hade mer eller mindre lagt av helt. Man opererade då in en pump via en ven i mitt vänstra lår. Denna pump var som en ballong inne i hjärtat. När blod strömmade in fylldes ballongen och utvidgades, när hjärtat pumpade ut blodet så tömdes ballongen. På så sätt stödde den hjärtats naturliga hjärtrytm. Denna pump innebar sängläge efter som jag inte fick böja vänster ben. Hamnade i läget då jag omedvetet slutar bedöma och värdera situationen. Samtidigt som jag är väl medveten om hur sjuk jag är, medveten om att detta kan vara slutet. Dagarna gick fort, vilket i nuet förvånar mig mycket. Då jag faktiskt bara låg och låg och låg. Men utifrån min uppfattning tog de bort pumpen efter en vecka, då hjärtat återhämtat sig så att de ansåg att det kunde pumpa på egen hand igen. När jag åkte hem fick jag journalhandlingar om vad som hänt under dessa 65 dagar på hjärtintensiven och thoraxintensiven. Då står det att jag legat två veckor i detta sängläge med denna pump inopererad innan de tog bort den. Kunde för mitt liv inte få ihop det i mitt sinne, men inser logisk att journalhandlingarna stämmer. Inser nu hur starkt jag varit i detta kapitulerande tillstånd då jag släpper all form av bedömning och värdering. Sen var dygnen väldigt lika varken det var natt eller dag. Jag låg där, personal kom och gick. Mina olika måltider var väl det som pålyste mest om vilken tid på dygnet det var.

Vet egentligen inte vart jag vill komma med detta blogginlägg, började bara skriva om det för att jag ville det. Så det fyller väl någon funktion för mig att sätta ord på det och förhoppningsvis fyller det även någon funktion för er som tar del av mina ord.

Ni som följer mina inlägg märker säkerligen att jag gärna skriver utifrån dagen, utifrån nuet. Visst skulle jag kunna leva i det förgångna med det skulle i nuet bara hålla mig kvar i hur dålig jag varit. Vilket inte för mig det minsta framåt. Att oroa sig för framtiden hjälper inte ett dugg, utan att förhålla sig till nuet och göra det bästa av det som är – är det som kommer föra mig framåt och till en mer välmående tillvaro. Kan erkänna att korta stunder oroar jag mig för framtiden, men även här tillåter jag mig endast vara i den känslan en liten stund. För att sedan föra mig tillbaka till att vara i nuet och vad jag har för möjligheter just nu. Det ordnar sig alltid, för det har det alltid gjort i de snart sextio år som jag vandra på jorden. ❤️

Tack till dig som läste ända hit, hoppas mina ord väckte tankar och känslor hos dig utifrån var du befinner dig i livet. Kanske även blev till verktyg i din situation. ❤️

Namasté
Hasse Nyander