Med Anna Ivarssons debutbiografi ”En stund i ”Sverige” i handen glider jag i mina minnen tillbaka till 2015 och den enorma flyktingström som rådde då. Som jag minns det var det framför allt ensamkommande barn/ungdomar som kom. Vilket berörde många att vilja göra något, så jag minns att vi var ett gäng som samlades på Evas Paley för se vad vi kunde bistå med. Det finaste i det hela var att så många ville göra något och kände sig berörda av det som hände. Vet en hel del som samlade in kläder, andra engagerade sig i organisationer. En kvinna blev familjehem för en pojke. Personlig gick någon utbildning hos Individuell Människohjälp, tror man skulle var som en kompiskontakt eller läxhjälp. Men av någon anledning rann det hela ut i sanden för min del, minns inte varför. Kanske för att jag med tiden kontaktade en del boende och besökte ett för att erbjuda meditation, yoga, samtal, osv. Minns att boendet jag var på var ingenstans jag själv skulle vilja bo, men de hade tak över huvudet och en säng. Vilket kan vara mycket värt om man sovit både här och där.
Vid denna tidpunkt hade jag flyttat mig verksamhet till Mölndals hälsocenter som ägdes av Anna Ivarsson. Även om vi kände varandra då, så kände vi inte varandra så som vi gör idag. Jag visste att hon arbetade på något boende för ensamkommande barn, men så mycket mer visste jag inte. Nu vet jag att det var ett transitboende och vad det innebär.
Minns min första träff som var med ett gäng tonårskillar och en tolk eftersom de inte kunde någon svenska. Vi småpratade lite och jag såg att flera av dem hade en stressrelaterad andning. Så med tolkens hjälp var min intention att göra en andningsövning som fick ner deras andetag i magen för att reducera stressnivån. Men jag hann inte mer än till att de skulle andas in och puta med magen så den blev rund förrän några killar flina mot varandra och drog upp t-shirten och visade sina vältränade magmuskler. Tolken skämdes när han förklarade att de hade så hårda och vältränade magar så de kunde inte puta med den. Killarna skratta och jag föll in i deras skratt. Kändes så befriande att se att de mitt i all skit kunde vara vanliga tonårskillar med attityd. Minns att vi övergick till en avslappningsövning som snabbt fick dem att gå ner i varv och släppa sina muskulära spänningar.
Efter denna erfarenhet gick jag över till att göra yoga med dem som kom, ibland kom ungdomar själva, ibland var någon med från boendet och efter ett tag kom även några tjejer. Det som var bra med yoga var att språket var inget handikapp utan jag visade och de gjorde efter. Effekten blev att de blev avslappnade och avspända, vilket i mina ögon var det allra viktigaste.
En del har fastnat mer än andra, under dessa träffar. En sådan var en femtonårig kille som kom med en tjej som arbetade på hans boende. Han berättade för mig hur han tagit sig över medelhavet genom Europa och upp till Sverige. Minns hur svårt det var att hålla tillbaka tårarna, kände så tydligt att han inte ville att jag skulle tycka synd om honom. Vet att jag tänkte efteråt, vilken svensk femtonåring hade kunnat genomföra den vandring han gjort? Som slutkläm berättade han att han skulle bli fotbollsproffs för det var hans stora passion i livet. Så skönt att höra dessa ord och se gnistan som tändes i hans blick, att trots det han varit med om i sitt unga liv så hade det inte dödat hans drömmar.
Kvinna som jag nämnde innan som blev familjehem för en kille, kom då och då tillsamman med killen på våra andakter framför allt för han skulle få ställa frågor och prata med mig om andlighet. Något han aldrig ens vågat yppa i sitt hemland. Minns så väl denna killes glädje att få tala fritt och säga att han inte var religiös utan andlig.
Ett gemensamt drag minns jag hos alla att de var väldigt artiga, och ambitiösa när det gälle deras studier. En stor tacksamhet att få möjligheten att utbilda sig, vilket inte varit en självklarhet för alla i deras hemland. De bar också på mycket sorg och jag kan bara hoppas att deras framtid läker deras sår.
En stund i Sverige väckte många tankar, känslor och minnen inom mig. Boken belyser även många aspekter om sådant som är okunskap för mig. Samtidigt får jag bli en del av Anna medmänskliga engagemang och hennes personliga resa genom dessa möten. Är rädd att berätta för mycket för det blir som att ge bort ett paket, för att sedan avslöja dess innehåll innan den som fått den hunnit klippa upp presentband. Men jag anser att detta är en möjlighet att få titta in i en värld och skede som de flesta av oss endast tog del av på avstånd eller via media. Känner full beundran för det medmänskliga engagemang som jag finner i boken. Möten som bygger broar och band som blir för evigt, såsom det blir när människor möts på ett djupare plan.
En bok som berört mig på djupet och fått mig att fälla en och en annan tår. Ali som är en av huvudpersonerna i bok, som jag finner stor sympati för är som en fin förebild för många människor. Har aldrig träffat honom men känner nästan som om jag kände honom nu och en önskan om att träffa honom. Han är definitivt en vardagshjälte trots sin utsatta situation.
Vi bär alla mer eller mindre på fördomar, och det viktigast budskapet som jag finner i Annas bok är att se till individen inte döma efter härkomst eller grupptillhörighet.
Stor tack till Anna för du förärade mig ett exemplar av En stund i Sverige och tack för att du så öppenhjärtigt delar med dig så andra får ta del av den kunskap och de insikter som du fick med dig från dina möten med de ensamkommande flyktingbarnen/ungdomarna. En bok som berör ett empatiskt hjärta och förhoppningsvis väcker empati och förståelse där det behövs.
Avslutningsvis behöver världen fler vardagshjältar och ibland är det inte så mycket som behövs mer än att finnas där. Anna och hennes familj går steget lite längre i sitt engagemang att vara vardagshjältar men mer än så tänker jag inte avslöja.
En stund i Sverige
Anna Ivarsson
Lava förlag
Boken finns i handeln från och den 24 september
Namasté
Hasse Nyander