När vi rensade i min farbros hus så hittade jag detta foto som snabbt blev mig kärt och som en symbol för min fantastiska barndom. ❤
Det kan vara lätt att vissa dagar drömma sig tillbaka till denna tid, då allt var enkelt och tryggt. Visst har en sexåring sina problem men inte värre än att jag kunde vändas mig till pappa eller mamma som kunde lösa dem. Jag inser hur mamma var den som löste mina små problem, gav min råd som då verkade förståndiga och hur pappa stod för trygghet. Hur många gånger i livet när livet varit tufft har jag inte önskat mig tillbaka till då när livet var enkelt. Jag kan känna en enorm tacksamhet till den grundläggande, kärleksfulla och trygga uppväxt som jag fick via dem och det samhälle jag växte upp i. ❤
Mina föräldrar har alltid funnit för mig genom livet. De har ställt upp och backat upp, även om det inte varit som i den lille sexåringens liv. Men även om jag vissa dagar vill lämna över allt och krypa deras trygga famn, så är tacksam över den resa jag gjort genom livets våndor, otrygghet och rädslor. För det är den resan som gjort mig oräddare och tryggare i mig själv och i min tillvaro. Visst finns det stunder även i dag då jag kan känna mig rädd och otrygg, men det är inte på samma sätt längre . Det tar inte över mitt liv och de elemineras snabbt för ge vika för inre ro och trygghet. Är dock helt övertygad om att den grundläggande tryggheten i min barndom hjälpt mig genom dessa faser i livet. Det finns helt enkelt en grunläggande och trygg plattform för min att stå på - en djupt rotad inre känsla. ❤
När jag som 18 åring flyttade till Göteborg så lärde jag känna en del som sagt upp bekantskapen med sina föräldrar. Till en början hade jag svårt att förstå hur man kunde säga upp bekantskapen med sina föräldrar. Men ju mer jag fick kunskap och insikt i dessa nya vänners barndom så förstod jag och framförallt förstod jag hur fantastiska föräldrar jag hade. Jag insåg också vilken idyllisk uppväxt jag haft, även om det där fanns så orosmoln, så låg de utanför familjebilden. ❤
Pappa lever inte fysiskt längre, men jag har fortfarande en fin och givande kontakt med honom. Mamma lever och jag sitter nu på bussen för att hälsa på henne. Hon fanns där alltid för mig och nu är det min tur att finnas där för henne. Den 10 april fyller hon nittio år och det känns underbart få ha henne kvar. ❤
Denna bild är så mycket mig som barn, så jag kan nästan förflytta mig rakt in i min barndom via den.
Namasté
Hasse Nyander
