Vättar 

Vi förknippar vissa väsen till jultiden och vi pyntar lite extra med dem i våra hem för att skapa julstämning. Jag tänker ge tre av dessa lite extra uppmärksamhet, vättar, tomtar och änglar. De kommer få varsin blogg utifrån upplevelser jag haft med dem. Så idag ger jag vätten lite extra utrymme.

Jag brukar säga att jag inte tror på något som jag själv inte sett eller upplevt. Jag kan läsa om det, jag kan lyssna på andra åsikt i ämnet, men jag behöver mer för att tro på det. Numera säger jag aldrig att det inte är så, men jag köper inte det helt av utifrån någon annans betraktelse av sanningen.

I början av min mediala resa hade jag väldigt svårt för personer som pratade om att det såg tomtar, vättar, skogsrå, jättar, småfolk och så vidare. Tyckte mest de var flummiga och fantasifulla. Själv var jag ett korrekt bevisförande spiritualistiskt medium under utbildning. Vilket jag tog väldigt seriöst på och mitt måtto var att bli ett väldigt genuint medium utan massa flum.

I en regression upplevde jag som om jag gick omkring bland påskliljor. Vilket i sig var vackert och en häftig upplevelse, men i mitt stilla sinne minns jag att jag tänkte: fan också jag är en vätte. Då kändes det skitjobbigt, idag kan jag skratta åt det hela. I regression visade det sig att jag var ett spädbarn som kröp omkring bland påskliljorna. Ni kan inte ana vilken lättnad det blev inom mig när jag upptäckte detta.

Jag hade varit i Osby och hållit en storseans hos en spiritualistisk förening. Min övernattning efter denna seans var hos en kvinna i föreningen som bodde på en bondgård. Vilket var ett väldigt mysigt och rogivande sätt att avsluta dagen på.

Nästa morgon klev jag ut på ladugårdsgården och tände min morgoncigarett. Njutningsfullt står jag och dra in blossen i denna ljuva miljö, samtidigt som jag hajar till och ser något på stenen framför mig. Där sitter en livslevande vätte och bara tittar lite små mysigt mot mig. Tanken som for igenom mitt sinne i denna stund, var fan de finns och nu måste jag erkänna att jag haft fel. Det handlade inte så mycket om att erkänna inför andra, utan om att erkänna inför mig själv och nederlaget att jag hade haft fel. Ja, jag kan skratta gott åt detta idag, men då var det nästa ångestladdat och jag önskade nästan att jag inte gått ut på gårdsplan denna morgon. Jag tog några djupa bloss, lugnade ner mig och kunde i smyg fascinerat börja studera vätten. Å visst väcktes fascinationen till liv inom mig och jag försökte telepatiskt börja kommunicera med vätten, som troligtvis först då fatta att jag såg honom. Vilket resulterade i att han hoppade ner från stenen, sprang iväg och försvann. Hela min vistelse på denna gård försökte jag se vätten igen, gick och små kikade efter honom. Men inte ett spår såg jag av honom. Visst skulle jag kunnat i denna stund intalat mig att jag nog bara fantiserat, men min upplevelse var för stark, för tydlig för att prata bort. ❤

Sen denna stund har jag sett både vättar, tomtar, små folk och skogsväsen, dock aldrig jättar eller troll, men jag utesluter inte att de finns. Bara att jag inte har sett dem ännu och jag tror bara på det mitt eget öga har betraktat.

Vilken tur att man har möjlighet att ändra sig, livet skulle vara otroligt trist annars. Ser livet som en gas i vinden som jag inte vet vart det för mig nästa gång.
Svårt att finna en bra bild på hur vätten såg ut och hur de vättar jag sedermera sett har sett ut. Men håll tillgodo med denna, men min var helt gråklädd.

Namasté ❤
Hasse Nyander