Vackert till praktiskt

Vackert till praktiskt till en annan form av skönhet. ❤️

Jag insåg i förrgår när jag bad min tacksamhetsbön att jag varit fylld med separationsångest till det vackra under dag, att det var den känslan som fått mig att känna skör och gråtfärdig. För jag känner inte separationsångest till föremål, men till hur vackert allt blir i denna lägenhet som jag fått äran att njuta av i över 12 år. Lägenheten i sig är otroligt vacker med sina djupa fönster, den otroligt smakfulla öppna spisen och all välvårdad struktur. Det vilar en vacker harmoni och balans rent energimässigt i denna bostad, kanske beror det på platsen huset är byggt på, för här låg innan huset byggdes Landala kapell var av namnet Kapellplatsen. Alla föremål framhävs och bli vackrare här som det kom till sin rätta mer i denna miljö än där de tidigare stått. Jag kan ta ett exempel, har aldrig tyckt att fotogenlampan som stod kvar i min farmors hus som vi förra sommaren ärvde efter att vår barnlöse farbror bott där fram till sin död och vi ärvde honom. Men helt plötsligt ville jag bara ha den och när jag ställde den i ett av våra stora djupa fönster så blev den en av de vackraste fotogenlampor jag sett. Den vackra bostad framhävde dess skönhet och jag njuter varje gång som mina ögon faller på den. Känner inte separationsångest till lampan, vet att min systerdotter vill ha den och jag känner glädje över att den stannar i familjen, men jag känner separationsångest till den vackra energi som strålar från den. Har placerat den i vårt nya boende via mina inre bilder, men den kommer inte till sin rätta där. Har placerat den i min fina lokal via mina inre bilder men den kommer inte till sin rätta där. Så därför är det bättre att min systerdotter får njut av den och hos henne ser jag att den får en placering som låter den visa sig från sin vackraste sida. Så tack igen för att jag fått bo i detta vackra, har tackat varje dag genom åren när jag kommer hem att jag får bo här. ❤️

Ser att vårt nästa boende har en annan funktion, såg ju i min dröm hur vi praktiskt hade möblerat klart lägenheten. För i drömmen handlade det om att få till allt på ett praktiskt sätt, att finna praktiska placeringar av Labans och Yumas saker var i drömmen en symbolik för detta. För det nya boendet är en helt annan typ av boende, modernare och funktionellare. Det var ju också alla praktiska detaljer runt boendet som fick oss att tacka ja till den på direkten. Inser att i det skedet vi är i livet handlar det om att få till en tillvaro som är mer praktisk, men den kommer aldrig kunna bli vackert på detta sätt som vår nuvarande lägenhet. Däremot tillkommer det en annan form av skönhet med det nya boendet. En uteplats omgiven av en trädgård som gränsar till ett magiskt naturreservat. Så i mina ögon byter vi ut det vackra till det praktisk och med dess omgivande skönhet. Känner tacksamhet till det som varit och känner förväntan att få kliva in i det nya. ❤️

Allt har sin tid sägs det och just nu känns dessa ord så rätt och självklara. För som jag skrev i förrgår så tror jag vi är många som medvetet eller omedvetet längtar och dras mot livets enkelhet där vi kan känna oss mer levande.

Även om jag älskar att arbeta och älskar mitt arbete, så vill jag att mina intentioner ska vara att jag gör det för att jag älskar det – inte för att jag måste ha in si eller så mycket med pengar för att få det att gå ihop. Med vårt nya boende kommer vi dra ner våra omkostnader radikalt. Ingen kamp, bara vara i det jag älskar och lever för att jag får möjligheten att arbeta med. ❤️

När jag blir bättre så kommer jag kunna promenera till arbetet, vilket i sig är en form av frihet. Vilket jag kunde till vår förra lokal på Majorsgatan så jag är väl medveten om hur underbar denna frihet är.

Vi har en uteplats utanför vårt kök där vi soliga dagar kan slå oss ner och bara vara. Jag älskar ju att hålla på med blommor och här kommer jag kunna skapa skönhet tillsammans med det levande väsen som växter är. Vi har en egen del av trädgården där vi kan påta i jorden och odla. För Laban och Yuma kommer det bli en ren njutning att ha en trädgård att vistas i, kunna springa av sig och bli fysiskt trötta.

Fram till jag var 11 år bodde vi i ett lite samhälle som heter Bodafors, tror det var hundra meter typ till närmsta skog från där vi bodde. När vi sedan flytta till Hovslätt där jag bodde fram till jag flyttade till Göteborg, så låg huset vid ett naturreservat. Så mycket av min barndom och dess lekar utspelade sig i skogsmiljö. När jag sedan som 18 åring flyttade till Göteborg så blev jag en riktig stadsmänniska och älskade att bo centralt. Jag hade däremot alltid tillgång till att åka hem till mamma och pappa, påta i jorden och bege mig i skogen framtill mamma flyttade från huset 2007. Monika och jag tittade på ett hus mitt ute i skogen för ett antal år sedan, men jag fick panik och ville inte lämna Göteborg. Jag nästan kysst gatstenen när jag kom hem. Monika har haft en önskan att flytta länge men själv har känt aldrig i livet att jag lämnar detta. Men i detta skede känns det helt rätt, att få tillgång till en trädgård och att kunna vandra rakt ut i skogen – kanske bara för att slå sig ner vid ett träd och insupa dess kraft och energi. Älskar att vandra runt i skogen själv i tystnad vilket inte är så lätt att få till i nuet. Vilket kommer bli enkelt i vår nya tillvaro, för mig en meditativstund av kontemplation och återhämtning.

Vi har hela tiden sagt om de inte stoppar bygget av Västlänken så kommer vi flytta. Även om bygget fortskrider och jag fasas över hur min älskade stad söndras så har jag inte känt mig redo att lämna den – utan mer känt mig uppgiven. Vi hör hur de spränger, trots att de ännu inte kommit nära vårt hus men med tiden kommer de spränga under vårt hus. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig så mycket om detta ljud som sprängningarna innebär, men jag bryr mig om att mina skattepengar går till detta vansinnesbygge. Pengar som definitivt kunde kommit till nytta till viktigare saker, såsom sjukvården, äldreomsorg, skola, etcetera. Med flytten hamnar vi i Mölndals kommun och kommer med det inte betala kommunalskatt i Göteborg längre. Med andra ord kommer vi inte längre sponsra vansinnesbygget Västlänken. Hoppas dock fortfarande på att detta bygge kommer att stoppas och att stadenens sår får läka från dess förödelse. För jag vill inte att min älskade stads och dess skönhet skall förstöras. För Göteborg kommer alltid vara en del av mig och ha en stor plats i mitt hjärta. Här har jag levt den största delen av mitt, upptäcklivet insupit livskunskap. Mycket som hänt här har format mig till den jag är idag, en resa som varit på gott och ont såsom livsresor är. Så ett kärleksfullt tack till Göteborg för allt du under dessa år givit mig.

Skrev i mitt förra blogginlägg att jag gärna som pensioner skulle leva på Sri Lanka med dess enkelhet. Kanske är detta ett steg emot att det göra det möjligt. Vi kommer inte ha så stora fast utgifter som tickar på som i nuet. Vilket troligtvis kommer göra det möjligt att tillbringa längre perioder på Sri Lanka än i nuet. Ha någon kurs där, ordna andligaresor som jag redan gör och leva spartanskt i sol och värmer hela vinterhalvåret. Drömma kan jag ju alltid och för mig är att drömma karta och kompass till framtiden. Kan jag dröm det så kan det också manifesteras i den så kallade verkligheten.

Har ända sidan högstadiet varit intresserad av buddism och tycker om mycket inom dess visdom. Fick dessa rader av en klient idag. Less clinging, more free – Buddha
Buddhism handlar om frigörelse från saker och det som binder oss vid begär – endast när vi släpper är vi fria. Det har inte heller blivit av att jag tagit mig an att läsa Björn Natthiko Lindeblads bok ”Jag kan ha fel”, utan den har blivit liggandes här. I slutet av min tid på kardiologen mäktade min hjärna med att koncentrera sig så mycket så jag fick ihop att kunna läsa och ta in. Är fortfarande mitt upp i att ta del av Björns resa till att bli skogsmunk och den visdom han givmilt och med en stor dos humor delar med sig av. Han gav bland annat bort allt han ägde och frigjorde sig inför sin resa. Förstår nu varför boken låg och väntade på att bli läst till nu. För mycket av erfarenheterna och visdomen hjälper mig och ger mig aha-upplevelser i nuet och dess skede. Ser också stora likheter i våra olika resor trots att vi valt olika vägar att göra den, så har vi kommit fram till väldigt många likartade slutsatser.

Jo, jag är redo att lämna det vackra för det praktiska och dess omgärdande skönhet som kommer ge balans och harmoni. Hade bara lite separationsångest från det vackra och kanske fortfarande har. Men känner i nuet mer tacksamhet av kärlek till det som varit och vad det har gett mig. ❤️

Sen tillkommer det ju allt bra som detta kommer ge Monika, men jag delger inte det i min blogg då jag berättar utifrån mig och mina känslor. För visst gör jag detta till en viss del för henne, vilket för mig är en handling av vardaglig kärlek. Tror inte på de stora orden utan vad jag gör och påvisar är det stora i det lilla. Men bäst att tillägga att jag inte skulle ha gjort det om det vore att gå emot mig själv och min känsla. Har ju som sagt tidigare genom åren sagt nej, då jag inte var redo för denna förändring.

Skulle nog kunna skriva en bok om detta och kanske blir denna process en bok i framtiden. Min process 2008/2009 då jag fick Dilaterad kardiomyopati finns med i ett flertal av mina böcker och andras. Så vi får väl se vart det bär hän med denna process.

Namasté
Hasse Nyander