Var går gränsen mellan att dela med sig och lämna ut sig? Som jag ser det så är det en hårfin gräns.
2008 när jag var svårt hjärtsjuk och började blogga. Då skrev jag ganska så utlämnade. Förutom att jag såg till att aldrig lämna ut någon annan än mig själv. För lämna ut någon annan än mig själv i sociala medier är för mig otänkbart. De flesta var väldigt tacksam över att jag gjorde det och följde mig dag för dag i min resa tillbaka till livet. Några få tyckte att jag hade gått över gränsen och att det inte vara passande att lämna ut sig på det sättet. Själv kände jag mitt eget behov av att göra det då, det var för mig en stor del av min läkning och jag kunde i det läget lämnat ut mig ännu mer, men drog en gräns för vad jag ansåg var att dela med sig. Jag var ju då inte heller så van vid sociala medier och dess genomslagskraft, hade väl aldrig trott att så många skulle läsa min lilla blogg. ☺️
Idag är jag väldigt mån om att dela med mig och inte lämna ut mig. Jag vill dela med mig av mig och mitt liv, men inte det allra privataste utan det vill jag faktiskt hålla för mig själv. Detta är något jag själv anser är sunt. Stund om får jag dock pikar för att jag ger en skev bild av min tillvaron, men som jag ser det så är det ett väldigt medvetet val. Ett val som känns bra för mig och som jag tror känns bra för de som står nära mig.
Så om ni undrar om mitt liv bara är bra, så beror det på att jag delar med mig inte lämnar ut mig. ❤
Jag tror många borde fråga sig, var går gränsen mellan att dela med sig och lämna ut sig?
Namasté ❤
Hasse Nyander
