Ödmjukhet

Om jag flyttar tillbaka mig till begynnelsen av min vandring i detta jordeliv, så vill jag minnas mig som ett ganska ödmjukt litet barn och det som andra berätta som jag inte helt minns verifierar min känsla. Var dock inget helgon utan hade mina hyss som alla andra barn. Hade en känslighet men som liten fanns det alltid en mamma som kunde råda bot på allt och en snäll trygg pappa som fyllde sin funktion. Precis som jag tror att vi alla föds goda och med goda intentioner inför vår livsvandring, så kanske vi alla föds med en stor dos ödmjukhet inför livet och vår livsvandring.

För egen del funkade inte min känslighet när jag sedermera mötte hårdare medmänniskor och likaledes tuffare miljöer. Var väl typ 11 år när jag började inse att livet inte var den idylliska bubbla som jag uppfattat världen som. För att hårdra så kom det som en käftsmäll. Även om jag försökte vara mig själv så funkade det i en del sammanhang men inte alla.

När jag kom upp i högstadieåldern lärde jag mig att jag hade en gåva att försvara mig med – mina ord blev mina knytnävar då jag inte var mycket för att använde dem inte ens i försvar. För det mesta kom orden ur mig som fick tuffa förövare att tystna och backa. Vad jag inte visste och insåg då var att jag tryckte på öm och känsliga punkter hos dem som satt hårdare inom dem än ett knytnävslag som många gånger släpper när smärtan lättar.

Jag älskar tiden på 80-talet och har många underbara minnen som jag absolut inte skulle vilja vara utan – livet var en fest. Men insåg redan i slutet av 70-talet när jag flyttade till Göteborg att jag inte överlevde om jag var för följsam och mesig. Grunden för mina strömmande ord fanns där redan när jag lärde mig genom att studera och ta efter en bitchig kille som jag lärde känna på Stora teatern där vi båda jobbade som påklädare. Så jag spottade upp mig och blev tuffar insåg inte då att detta skulle bli en överlevnadsstrategi som skulle bli lika naturligt som att jag andades. I samma veva slutade jag presentera mig som Hans och det fick istället bli Hasse – mitt nya jag.

Dallas, Falcon Crest, Dynastin, Melrose Place för att nämna några av de såpor som hörde tiden till. Man både hatade och älskade all bitchighet i dessa såpor som blev en del av något man slängde sig med i de sociala sammanhang som jag rörde mig i. Det hela var i sig väl ganska oförargligt utifrån intentionerna och jag tror ingen av oss egentligen såg det som något annat än en ”bitchig lek”.

När jag på 90-talet gick in i vägen och mitt stora uppvaknade började genom meditation och kontemplation som sedermera övergick i min personliga och andligautveckling. Under denna tid rannsakade jag mig mycket mer än någon någonsin kommer förstå. Jag kan inte påstå att jag var särskilt tillfreds med vem jag blivit och kände även skam då jag insåg att jag troligtvis sårat många på vägen för att överleva.

På 20-talet började jag hos Madeleine Melchior i hennes mediumcirkel, för att hon skulle hjälpa mig hantera mitt transmediumskap ett tillstånd jag hamnat i spontant och till en början skrämde mig. Det var en cirkel vars syfte egentligen var att utveckla sin intuition och andekontakt så jag deltog även i dessa övningar. På en av dessa träffar läst Madeleine mig utan att veta att hon läste mig. Hon berättade att personen hon läste hade behövt sätta upp ett starkt skydd som en sköld för att överleva. Henne ord landade hos mig och jag insåg att den unga sköra människa jag var så hade jag inget val utifrån min kapacitet då. Detta ögonblick hjälpte mig att släppa den skuld och skam jag kände som om det arbete jag gjort med mig själv bara hade väntade på att förlösas och befria mig.

Jag tror mig inte vara unik, utan jag tror vi alla i olika skeden går in överlevnadsstrategier som inte är så bra för oss själva i längden och kanske även påverka andra på negativt sätt. Viktigaste är att upptäcka dessa överlevnadsstrategier, få insikt om dem och göra sig fri från dem så de inte blir en livslång livsstil. För livet handlar inte om att överleva, utan att livet ska levas levande och det har tagit mig årtionde att nå dit i min utveckling.

Inser nu att blogginlägget som jag blev inspirerad till att skriva då jag satt fast vid kortisondroppet bär på material inom mig till en hel bok, men jag ska försöka hålla det så kortfattat som möjligt. Så kanske det blir en bok i framtiden om de inte flödande orden tystnar inom mig.

Visst har jag tillbaka i tiden tyckt att livet drabbat mig, mött motstånd och rent ut sagt jävlades med mig. Men från det att jag insåg att jag inte var ett stackars offer utan att livet gav mig möjligheter till förändring och utveckling så blev mitt förhållningssätt helt annorlunda till dessa skeden. Har kanske varit lite för energisk ibland att ge mig hän in i dessa skeden och där med utmanat mig själv. En vän påpekade vänligt en gång att nu får sluta att utmana livet på det där sättet.

Det har varit många lärdomar genom min hjärtproblematik, på många plan och i olika nyansera. Ibland har jag förstått dem direkt och ibland har det tagit lite tid innan de landat inom mig. En dag när jag satt kontemplerade med mig själv på transplantationsavdelning så insåg jag något jag inte tidigare reflekterat över. Att hela denna resa på 16 år med mitt hjärta varit i olika nyanser och lärdomar en möjlighet för mig att återerövra den ödmjukhet jag tror mig ha fötts med. Plötsligt föll massor av pusselbitar på plats och bildade en total helhet inom mig. Först nu kunde jag se tillbaka ända till 2008 och framåt hur möjligheter hade erbjudits mig att succesivt bli mer och mer i min forna ödmjukhet. Hur jag fick vila i emellan åt och hur processen sedan satte igång när jag var redo för nästa steg. Jag verkligen njöt att kontemplera över dessa år dess förlopp. Allt fick plötsligt större och mycket vidare perspektiv via den insikt som la sig till rätta direkt inom mig.

Jag kan inte i ord beskriva hur ödmjukt tacksam jag kände mig då jag hade förflyttats upp till transplantations vårdavdelning och insåg vilken enorm gåva jag fått från en främling i jordiskmening. Samtidigt som jag kände det som att det var mitt hjärta och att det alltid suttit där – märklig känsla. Vet inte hur många gånger jag tackade givaren och lät mitt eget eteriska hjärta omsluta det nya. Denna enorma tacksamhet jag kände till den personal som gjort detta möjligt fyllde mig med sådan ödmjukhet. Räckte att ronden kom och frågade hur jag hade det så rann tårarna, någon undersköterskas/sjuksköterskas ord likaså – så jag lät dem rinna och pratade så gott det gick. Dessa tårarskänslor var definitivt sprungna ur en källa av ödmjukhet där ord fattas mig för att beskriva den så tårarna fick forma dess ord.

Så som sädesfälten böja sig för vinden … så böjer jag mig i ödmjukhet för livet.

Tror och hoppas att jag funnit tillbaka till den ödmjukhet som jag föddes med. Det gör mig inte till något helgon men det ger mig en oerhört inre trygghet till vad som sker i livet. Har fortfarande mina bra och dåliga egenskaper, men tror att jag har relativt god självinsikt om dem. Det kommer säkerligen komma en del raggartyg ur denne lille pojke som det även gjorde i begynnelse av denna livsresa.

Namasté
Hasse Nyander