Har en tid känt på mig att det är något på gång angående mitt hjärta. Haft en känsla av att det blir kanske ingen hjärttransplantation. Har ju varit med om det 2008 när jag skulle transplanteras och de blåste av det hela för mitt hjärta hade återhämtat sig för bra för att bytas ut. Har en längre tid haft denna känsla fast inte helt kunna sätta fingret på vad det i praktiken innebar.
Fick samma läkare idag på hjärtmottagningen som sist. En rakt och ärlig man som jag uppskattade mycket sist, då vi kom överens att man kunde se sig som frisk fastän man hade en så nedsatt hjärtfunktion som jag. Han är också den som ärligt svarat mig att jag har ingen hög prioritet i kösystemet som inte finns. Medan andra försökt få mig att tro att det inte varit något som stämt helt och hållet för mig av dem de transplanterat. Vilket jag inte trott ett dugg på då jag vet att jag stod överst på prioriteringen 2008, innan de blåste av min transplantationsutredning.
Han bekräftade för mig det jag redan känt på mig, då han berättat att kirurgerna diskuterat om jag skulle stå kvar på transplantationslistan utifrån att jag hade livskvalitet och det funkade för övrigt så bra och var stabilt. Och att jag skulle återaktiveras på transplantationslista om mitt hjärta försämrades. Men de ville veta vad jag tyckte, så inom parentes fick jag bestämma.
Oj! Vilket beslut att behöva ta, tänkte först be om att få gå hem och fundera på det ett tag men jag är för det mesta väldigt snabb i tanken och känsla så efter några frågor så visste jag vad jag ville.
Mitt beslut blev att stå kvar på transplantationslistan utifall det skulle komma in ett hjärta som var helt perfekt för mig. Med insikten att väldigt många skulle gå före mig som är i mer akut behov av en transplantation. Vet inte om han gillade mitt svar då jag tror deras intention var att avaktivera mig. Men jag uppskattar att jag fick vara med i beslutet. Jag kan inte heller bortse från att de finns en risk med ingreppet och det kan bli lång rehabilitering och så som tillvaron är nu har jag ett gott liv. Även om det finns en del hinder från att leva fullt ut, så finns det de som har det värre än mig.
Han rekommenderade mig att gå hem leva som om jag vore frisk och leva så normalt som möjligt, precis den inställning jag försökt ha mentalt och känslomässigt hela tiden – bästa hälsoknepet enligt mig.
Så när jag kom hem sa jag till Monika att nu får jag gå och klippa mig. Min tanke har varit att låta håret växa till efter transplantationen och sedan som en manifestation klippa av det för att påbörja en ny tillvaro. Nu kan det här bli en lång väntan och det kanske inte ens blir någon transplantation – vem vet?
Vi beslöt också att jag skulle gå upp i tid och börja arbeta lite mer, så nu får jag kanske börja planera lite mer långsiktigt även om jag faktiskt uppskattat jättemycket att planer kortsiktigt.
Även om det kändes lite kluvet till en början så börjar det landa och kännas riktigt bra inombords. Har en förnöjdkänsla som jag bara kan relatera till hur det känns när jag ser och känner i hjärtat.
Till sist vill jag tillägga att jag lärt mig oerhört mycket dessa år sedan 2008, lärdomar och insikter som absolut inte skulle vilja vara utan.
Livet tar och livet ger.
Namasté
Hasse Nyander