Ibland undrar jag varför man fortsätter att kämpa, vad som driver en som gör att man inte bara ge upp. Jag är väl medveten om min egen drift framåt, men jag ser många runt mig som i mina ögon kämpar minst lika mycket om inte mer. Varför ger vi inte upp – vad driver oss?
Tittar jag till min egen tillvaro så blir ju allt jag är i till min vardag. Just nu vet jag inget annat och det finns inget annat val än att förhålla sig till det som är. Försöka göra det bästa av läget och ha det så bra som möjligt.
Har lång erfarenhet av vårdande och att finnas för människor i olika sammanhang, en del ger upp och andra drivs av en inre kraft att via nuet leva med en drift att fortsätta existera på bästa möjliga sätt. En sköterska på hjärtmottagningen sa för en tid sedan till mig, du kunde lika gärna blivit bitter men du är alltid vid sådant gott mod. Nä, bitterhet ligger nog inte i min natur och jag skulle inte heller vilja leva i den energi som det skulle omge mig. En annan sköterska sa att lyssnade jag bara på dig så skulle jag kunna tro att du inte var sjuk överhuvudtaget.
När någon frågar hur jag mår är det sällan jag drar upp alla problematiker som finns, utan säger att jag mår relativt bra ut ifrån situation. För skulle jag bara säga att allt bra så ljuger jag ju, men jag är inte mycket för att gotta ner mig i allt elände utan trampar heller på och tror på en bättre framtid.
Min problematiker började 2008 med virus i hjärtmuskeln, det är ju några år nu och kanske började det tidigare, för då upptäckte de ett medfött hjärtfel. Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan varför ger jag bara inte upp och då inkluderar jag ett flertal kämpar som jag känner. Som i mina ögon har det tuffare än jag, kanske ser de med samma ögon på min tillvaro. För man är ju ganska bra på att vänja sig vid det mesta som blir till ens vardag.
Är livsgnista så stark så den står över allt annat, personligen tror jag ju på evigt liv så det tar ju aldrig slut. Jag tror att det hela handlar om att finns det en mening med det som sker, att jag/vi utmanar oss själva. För hade det endast varit ett meningslöst lidande och kämpande så undra jag om jag kunna hållit huvudet och humöret högt.
För ser jag endast till vad jag lärt mig och utvecklats genom dessa år så är det ovärderligt för mig. Sa redan efter att jag började tillfriskna 2008 att jag inte skulle vilja vara utan denna erfarenhet utifrån att den gav mer än den tog – inte minst då döden flåsade mig i nacken.
Jag har bett om viss utveckling genom åren och många av dessa lärdomar har jag fått genom mina hjärtproblematiker. Sen ser jag ju hur min situation och förhållningssätt till det hela hjälpt andra. Har fått otaliga mejl, mess med mera hur andra funnit styrka genom det jag berättat om. Vilket gett mig en upplevelse av att det finns en mångfasetterad mening med det som sker – ett givande och tagande oss människor emellan.
Varför ger vi inte upp – vad driver oss?
Namasté
Hasse Nyander