Jag är uppväxt i en tid då förintelsen låg nära, som om den fortfarande pågick. De äldre generationerna delgav minnen från tiden, även om de då levt under ganska skyddade förhållande i Sverige. I skolan var det ett självklart ämne att läsa i både historia och samhällskunskap, för ingen skulle glömma det som skett. Vi matades med böcker i ämnet, teveserier, filmer - det var minst sagt ett aktuellt ämne på många plan.
Idag känns som många redan har glömt och det vidriga som skedde har bleknat bort. Ändå ser man samma influenser i samhället nu som tiden innan förintelsen. Varför tar vi människor inte lärdom av historien? Vill vi inte? Orka vi inte bry oss? Tror vi inte det är så farligt? MEN är det inte så det även var innan förintelsen. Ingen ville förstå förrän det var försent och då krävdes det mycket med mod för att gå emot. Ett mod som innebar en risk att själv dö.
Allt går i cirklar, om och om igen till vi människor lär oss. Så väl på vårt inre plan som det yttre, från mikrokosmos till makrokosmos. Allt går i cirklar …
Vi lever i en tid då mycket sker, stora förändringar och transformation. I en tid av uppvaknande, låt oss vaket se på vår samtid och ta steget ut i den utveckling som universum utmanar oss till. Vi vill alla innerst inne på något plan leva i en kärleksfull värld, men vi glömmer bort att det vi som tillsammans skapar världen. Så varje lite god och kärleksfull handling fyller ett syfte i denna utveckling och dess transformation. Ingen är för liten, ingen är obetydlig då vi alla er ETT.
Kanske svårt att se men ju mer ondskan breder ut sig ju starkare växer det goda och det goda kommer att segra.
Jag är inte ute efter att peka ut någon/några eller pålysa vad som är rätt eller fel, ont eller gott. Jag vill med min text väcka tankar, tankar och känslor som blir till förändringar i den transformation som vi alla lever i. Vi är alla ETT och tillsammans förändrar vi världen på ett kollektivt plan. Inre frid ger yttre fred. <3
Med kärleksfull vänlighet
Hasse Nyander
